Växtföljd

De flesta grönsaker tar mer näring ur jorden än de ger. Det beror ju på  att vi människor skördar dem innan de hinner dö och  multna ner. Det finns växter som ger mer till jorden än de tar. För att hindra att jorden blir utan näring att ge till andra växterna brukar man odla först närande växter och sedan tärande växter. Men för att lyckas med det måste man ju på ett ungefär veta vad som är närande och vad som är tärande växter. Det finns också andra skäl till att inte odla samma växt på samma ställe under många år. På kålväxterna och oljeväxter (raps och senap t.ex) finns en encellig organism som gör att roten blir en klump och inte kan ta upp näring. Sjukan kallas klumprotsjuka och får man in den i en odling ska man inte odla kål eller oljeväxter på 8 år där. Det finns rundmaskar ( nematoder) som förstör morötter eller lök

 morotflugans larver äter på moroten så det blir fula gångar i den. 

och  mögel som förstör potatis. 

Med kunskap om vilka växter som går att odla tillsammans för att skydda varandra från angrepp blir det lättare att odla (samodla). 

Tagetes t.ex. skyddar mot nematoder. 

tagetes

Om man odlar morötter behöver man veta när honan lägger sina ägg. Hon lägger dem runt morotens hals och då hon gjort det vattnar man riktiga jordblötor, så att äggen och larverna drunknar och dör.   

Jorden får kväve av blåluzern, klöver och ärtväxter

Vi människor äter ju inte klöver eller blåluzern. Ärtor däremot finns både i ärtsoppa och som grönt till maten. Ärtor innehåller växtproteiner. Ärtväxterna är en av få arter som kan bygga upp protein. 

Krävande växter är kålväxter:

vitkål, 

broccoli,

savoykål och rödkål

Men varför behöver grönsakerna och vissa blommor skyddas och få hjälp av människan för att överleva? Ja, dels är det ju så att människan förädlat fram grödor som smakar oss. Vitkål till exempel är framodlad för sdina gröna blads skull och moroten för sin rot. Den vilda moroten har mycket mindre rot och smakar inte så sött. 

Det finns alltså många skäl att tänka igenom sin odling och vilka växtföljder som odlingarna ska ha. 

Ni har nu i uppdrag att rita upp en växtföljd med senblommande eller grönskande växter med en växtföljd. De finns har på skolgården. De första fyra är odlingslådorna vid Torpet och dessutom en odling vid sidan om de 4 som ska odlas. 

Det ska dessutom anläggas 4 odlingar nere vid Äppellunden. Ni har alltså 9 platser att skapa växtföljder på. 

Till er hjälp har ni Runåbergs frökatalog, där varje växtfamilj presenteras och man talar om med vilka växter familjen trivs med och vilka växter familjen går mindre bra tillsammans med.

Potatisens betydelse för människan. 

                                               

I potatisens hemtrakter i Sydamerika är det en flerårig, 60–80 cm hög ört, som i änden av tunna, reviga jordstammar bildar stamknölar, potatisar. 

Bladen är stora och olikformigt parbladiga, och blommorna (juni–juli) har en stjärnformig, vit, gulaktig, rödaktig eller blå mot blåviolett krona med utskjutande, hopstående, gula ståndarknappar. Frukten är ett grönt, 15–20 mm stort, runt bär. Potatisens gröna delar, inklusive gröna stamknölar, är giftiga av alkaloiden solanin.

potatisåker.

Potatisblomma

potatisblast 

under potatisblasten

Historik (bara för den som är intresserad) 

Ute i Europa hade potatisodlingen på många håll satt fart redan i början av 1700-talet. I Sverige fanns potatisplantor bara i enstaka exemplar i botaniska trädgårdar.

Potatisodlingen inte kom igång på allvar i vårt land, förrän man upptäckt att det gick att göra brännvin av de nymodiga jordknölarna.

I riksdagen förstod man att man kunde använda potatis som råmaterial vid brännvinstillverkning (istället för säd). sverige hade underskott i statskassan då man var tvungen att importera för mycket brödsäd. 

En minskning av  förbrukningen av spannmål vore att få alla som bodde på landet att bränna sitt brännvin av potatis i stället för av säd. Men hur bar man sig åt för att få potatisbrännvin? Riksdagen uppdrog åt en kvinna (Eva de la Gardie) att framställa brännvin av potatis. Hon skrev en uppsats om hur man framställde bröd, brännvin, stärkelse och puder av potatis. Den var så bra att hon blev - som första kvinna- invald i Vetenskapsakademin (1748)  

Det blev inte någon större fart på potatisodlingen. Det dröjde ända till mitten av 1800-talet, innan potatisen blev vanlig som människoföda. Det var svårt att förvara den, utan att den ruttnade eller frös. Odlingssättet ute i byarna tillät inte heller, att potatisen odlades på fälten utan endast i liten skala i de s.k. kålgårdarna. Myndigheterna reglera odlingen, så att den inte skedde på bekostnad av spannmåls-odlingen. Man fick inte bränna brännvin själv, utan staten inrättat kronobrännerier, och hembränning var under lång tid förbjuden. Det fanns dessutom rent allmänt en mot vilja mot potatisen. 

Den sågs som en ersättning till säd, som man möjligen kunde använda under missväxtår. Man blandade faktiskt hellre bark i brödet än potatis. Det var först när hemvändnde soldater från kriget i Preussen tog med sig vanan att äta potatis som den blev mer känd som människoföda.

Då infördes också potatislov -Alla svenskar bodde i stort sett på landet och skolbarnen som var tvungna att gå minst 4 år i skolan- fick ledigt för att hjälpa till med skörden och potatisen. (Det är därför elever i Sverige fortfarande har höstlov). Utan potatis kunde människornai nte överleva.

Förbudet mot husbehovsbränning togs bort, Under 1800-talets första decennier mer än femdubblades produktionen i landet. Man kommit på nya ekonomiskt lönande bränningsmetoder. Det medförde en omåttlig brännvinskonsumtion i alla folklager. Det i sin tur banade väg för såväl nykterhets- som frikyrkorörelsen. När husbehovsbränningen definitivt förbjöds 1855, fanns det stora uppodlade potatisarealer. Odlingarna blev emellertid kvar, och det var först nu som potatisen på allvar började användas till föda för både djur och människor.  

kupa potatis med häst